lördag 31 oktober 2015

Våra medlemmar bloggar

En del av våra medlemmar delar med sig av sina tankar, erfarenheter och känslor kring sina försök att få ett barn. Det är bloggar om vägarna till ett barn, biologiska eller adopterade, men också om livet där barnet aldrig kom.
Varsågoda, här är länkarna till några av dem.


Bloggar om primär barnlöshet


En blogg om den ibland långa krokiga resan, för att få ett barn och därmed bli en komplett familj. <3


Att fotografera barn ligger mig väldigt varmt om hjärtat, det är bland det bästa jag vet av många olika anledningar. Barn är så felfria, så perfekta, oskuldsfulla och så otroligt påhittiga och roliga. Jag blir helt ärligt lika fascinerad och uppslukad varje gång. Den otroliga kärleken mellan föräldrarna och sitt barn känns i varenda del av mitt hjärta och jag blir helt varm och lycklig inombords. Det ger mig så mycket. Det är som balsam för själen. Och tacksamheten och glädjen från föräldrana efteråt för det eviga minnena på det käraste dom har, jag ler bara jag tänker på det.
Min längtan efter barn är aldrig så stark som just då. 


Detta är en blogg om vår resa i IVF-världen. Vi har försökt bli med barn sedan augusti 2009. Nu har vi blivit klassade som ofrivilligt och oförklarligt barnlösa, där det inte hittats något fel på varken mig eller min man. Vårt första IVF-försök gick vägen men vår dotter försvann alldeles för snabbt igen. IVF2 gick inte vägen och IVF3 slutade med MA i vecka 10. Vi har gjort två försök på en privat klinik och väntar på att starta vårt tredje där.


Bloggar om sekundär barnlöshet

Denna bloggen handlade från början om min och mannens önskan och längtan efter barn, och vår resa mot att en dag få bli föräldrar. Nu är vi föräldrar till två döttrar, en ängladotter och en levande dotter. Så nu handlar bloggen om att vara föräldrar, saknade av vår lilla ängel, vardagen, PCOS, framtiden och drömmar. Votivi filii är latin och den svenska översättningen är Önskebarn. 

Vår familj består nu av oss tre, mamma Cornelia, pappa Måns och sonen Viggo snart 3 år. Viggo kom till oss i november 2013. Vi hade väntat i adoptionskön i 3,5 år på vårt första efterlängtade barn. En lång, lång, jobbig väntan och längtan som till slut resulterade i denna älskade, tokiga unge. Nu har vi startat en ny, vår andra resa, mot ett syskon till Viggo. I den här bloggen kan du bl.a. följa vår adoptionsresa mot ett syskon men det är också ett sätt att sprida kunskapen om adoption, om Korea samt att försöka samla in lite pengar för att finansiera de stora kostnader som en adoption innebär. 


Tanken var ju verkligen inte att den här bloggen bara skulle hansla om den (förhoppningsvis) pågående graviditeten. Tanken var mer att jag kunde yttra mina åsikter här på ett annat sätt än i den andra bloggen...Tankar med såklart. 
På ett enklare sätt. Korta och långa inlägg blandade med varandra. 

Embryodonationsresan
39 årig samboende kvinna med 5 årig son. Kämpat drygt 3 år med egna ägg för att få ge sonen ett syskon. Efter 10 återföringar med tillsynes fina ägg så övergår vi nu till embryodonation. Lotten har fallit på en klinik i Tjeckien då denna enligt andra på nätet haft gott rykte. Samt så har de en prislista som ligger inom vårt spann. Resan hittills har tömt våra reserver. Köper inget onödigt längre. Allt går till detta. Hoppas att jag i denna blogg kommer kunna ge ett lyckligt slut. Sambon och jag har en överenskommelse. När jag har passerat 40 så är det slut med syskonförsök. I nuläget kommer vi nog stretcha lite på det. Inte riktigt räknat med hela 5 månaders väntetid ytterligare i Tjeckien. Så vi kommer endast hinna med ett ynka försök. Så nu satsar vi allt på detta kort!


Blogg om livet där barnet aldrig kom

Det finns en stor lucka i vårt samhälle när det handlar om information till de som drabbats av ofrivillig barnlöshet, och då menar jag den permanenta. Idag behandlas ofrivillig barnlöshet som något tillfälligt, när ett barn inte blir till inom ett år. Det är otroligt provocerande när man i media tar upp ämnet ofrivilligt barnlös tillsammans med någon som till slut fick barn. Jag började söka efter någon som var i samma situation som jag men fann ytterst lite. Hur många var det som fanns där ute och led i det tysta?

Till slut fanns det bara en sak kvar att göra; starta en mötesplats själv. Så här är den. En början på en resa som jag hoppas ska vara till tröst för många i liknande situation.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.